Så var den stora konserten avverkad och jag är imponerad. Läser en del recensioner idag som säger att Depeche gick på rutin i Globen igår. För mig som aldrig sett dem tidigare var det en förstaklassig rock-konsert.
Har inget förhållande till Nitzer Ebb som inledde och de kommer nog inte heller fortsättningsvis vara några stora favoriter, dock är det roligt att ha sett dem. Bandets musik ligger ju ganska långt ifrån huvudaktens och därför blir det aldrig någon tändning i lokalen men kontrasten och de 6-7 låtar de framför bidrar ändå till att det blir en mycket lyckad kväll.
Totalt orutinerat befinner sig undertecknad i en ölkö där serveringstakten liknar en snigel utan glid. (Svenska alkohol-lagar tillåter bara att man måste hälla upp petflaskan med ljummen 3,5:a på plastmugg, vilket är ett ganska långsamt förfarande). Missar därför(!) inledande "In chains" och(!) "Wrong". Med den missen plus diverse annat trassel innan konserten känns det som om ett stort nederlag och som om det kanske inte blir så bra. Men Mr Gahan är en rockstjärna av stora mått och när första rysningen infinner sig i "It´s no good" så kommer vändningen. Hit på hit följer och det enda man kan invända mot det är väl att man inte får höra Gahan själv sjunga refrängerna, det gör ju publiken så bra ändå. Ytterligare vila får Gahan när sedan Martin Gore tar över sången i ett par nummer och Gore gör det med den äran. Hans röst ligger ganska nära Gahans men hur bra han än sjunger så passar nog låtskrivar och körsynthgitarrspelandet honom bättre. Den verkliga stjärnan är och förblir David Gahan. Den som trott (och kanske inte hört bandet på väldigt länge) att det skulle bjudas stel och strikt synthblippande kan inte vara mer fel ute. Avslutningen av det ordinarie setet med "Miles away", "Policy of truth", "In your room", "I feel you" (vilken krossande version!), "Enjoy the silence" och "Never let me down again" är grymt tajt och något av det bästa jag har sett. Efter en kort paus inleder Martin Gore extranumren, tyvärr med kanske den svagaste låten för kvällen, "Dressed in black". När sedan Gahan åter tar över är det förkrossande bra igen med "Stripped", "Behind the wheel" och monstret, "Personal Jesus". Vilken låtkatalog de har och som ett av få kvarvarande 80-talsband som forfarande kan skapa, för mig, intressant och bra musik, hoppas jag att jag får se dem fler gånger. "Reach out and touch faith!"