Musikregnet fortsätter...
Editors - Surface, Echo & Sound
Editors är ett band jag alltid har gillat men de har aldrig varit det där riktiga favoritbandet. På nya Surface, Echo & Sound rullar det på med Tom Smiths karakteristiska röst och visst är "Call it in" , "The Rush" och "Seriously" indiehits direkt när man hör dem. Det är bra och jag lyssnar gärna, men inte heller denna gång gör de sig till ett av mina favoritband.
Betyg 3
Queens of the Stone Age - Perfetch
Med sin bakgrund i Kyuss, Screaming Trees, Eagles of Death Metal och även hans nuvarande band så kanske inte Perfetch var den plattan som fans av Josh Homme hade förväntat sig. Betydligt mer stillsamt och melodiskt och där jag sett andra recensioner som gör liknelser med en viss Bowie, stämmer mer in på detta album. Visst, om man blundar hårt och föreställer sig så skulle några låtar, (exempelvis "Sunday") stilen på dem och faktiskt rösten, kunna passera för något som mästaren Bowie kunde ha gjort. Detta utan att på något sätt plagiera eller sno något. Skulle snarare benämna det som en "creative high" från Josh.
Betyg 4
Twisted Teens - The Holy Cross Tigers
När ett band släpper 3 album samma år finns det nu för tiden skäl att kolla upp om det är ett riktigt band eller en AI-produkt som spottat fram låtarna. I Twisted Teens fall ska det nog mycket till innan man gör just den kollen. Efter albumen "Blame the clown" och "Florida water blues" kommer nu nya "The Holy Cross Tigers" och därmed mer av de skramliga, charmiga poppunk-låtarna som föregångarna innehåller, kan man bara konstatera att de är produktiva och ganska långt ifrån något man skulle klassa som just AI-rock. Att de dessutom befinner sig ute på en turné befäster väl just att det är ett riktigt band som gillar att både spela och att spela in musik. Inte mig emot. Jag gillar detta väldigt mycket även om kanske riktiga hitlåtar lyser med sin frånvaro. Gissar att det är ett band som man också ska se live.
Betyg 3,5
Ska erkänna att jag inte har följt australiensarna sÃ¥ där väldigt noga sedan 80 och 90-talssläppen, men har man en lÃ¥t som "Under the milky way" i sin backkatalog sÃ¥ hoppas man alltid pÃ¥ sÃ¥dana pärlor när bandet släpper nytt. Just "Under the milky way" är nog en lÃ¥t som fortfarande platsar pÃ¥ en topplista över mina favoritlÃ¥tar nÃ¥gonsin. Att detta är bandets 26:e album(!) och även om det finns lÃ¥nga luckor över Ã¥rtionden och att numera finns inte Mary Willison-Piper med i konstellationen, sÃ¥ känns mycket igen direkt. Bland annat Steve Kilbey´s karakteristiska röst med den där mellankoliska, nästan förkylda uttrycket. "Lacuna" lÃ¥ter som The Church helt enkelt. Atmosfäriskt ganska stillsamt, men hittar inget som är i närheten av nämnda lÃ¥t ovan. Det är vackert och kanske växer men det är heller inget som griper tag ordentligt.
Betyg 3
U2 är ett band som tidigare låg väldigt nära hjärtat och de har varit ett band som funnits med och som jag sett ett antal gånger på scen. Kvaliteten på senare års album har väl dock inte levt upp till de tidigare plattorna. Något som det ofta blir med band som släppt, mer eller mindre, klassiker i sin tidigare karriär. De jämförs alltid med sin historik. På Carnaval De Luz finns inte heller någon "With or Without You", "One" eller "Sunday bloody Sunday", men det finns ljusglimtar och en hel del som är bra utan att överväldiga. Framförallt är det kanske stämningarna de bygger upp med det där speciella U2-soundet som tilltalar, iallafall om man är ett tidigare fan. Att de också fick med en duett med sorgligt nyligen bortgånga Dolly höjer också både förväntningar och det slutgiltiga omdömet dock blir betyget på "U2-skalan" (i jämförelse med deras tidigare altster) = 2,5. Rent generellt blir det slutsiffran nedan.
Betyg 3
Förra inlägget i "Nylyssnat" innehöll rätt många svenska artister. Den här gången kan man väl säga att Irland är i fokus. Bell X1 har jag följt och lyssnat en hel del på. Likt landsmännen i U2 så har de en katalog som sträcker sig en del år tillbaka, om än inte lika långt som Bono och grabbarnas. En ganska stillsam och vacker platta som växer rejält med några lyssningar.
Betyg 4
Keo är för mig ett nytt band och ocksÃ¥ de är frÃ¥n den gröna ön i väst. Här pratar vi om lite stökigare gitarrbaserad indierock men med melodier. Om det sen ska placeras i just indierock-kategorien kan säkert diskuteras. Hade detta släppts ett tidigt 90-tal hade det säkert fÃ¥tt stämpeln grunge. Jag är ett fan av bÃ¥da nämnda kategorier sÃ¥ det spelar mindre roll. Är väldigt svag för lÃ¥tar som "That´s me", "Loser" och "Fly" och hur de levereras och jag misstänker att även detta är ett band som gör sig väldigt bra live och att de ocksÃ¥ har sitt stora genombrott framför sig. Irland har alltid producerat mÃ¥nga bra band och artister och just nu verkar scenen vara extra levande med Fontaines D.C som lok och band som just Keo men ocksÃ¥ tidigare nämnda Gurriers och ocksÃ¥ band som Cardinals, NewDad, Basht. och Bleach 9:3 tätt efter. Sen finns ju ocksÃ¥ ovan nämnda veteraner.
Betyg 3,5



Inga kommentarer:
Skicka en kommentar