Spellista:
Space - Neighbourhood
Space är ett av de där lite bortglömda och underskattade banden och "Neighbourhood" en sådan där låt som varje gång man hör den kommer på hur bra den är och sen vill man höra resten av plattan. För övrigt verkar det vara ett spännande område de besjunger och det får en att fundera på sitt eget lilla "neighbourhood"
En av det goda året 1969:s riktigt stora låtar. Duon gjorde efter denna inte så mycket väsen av sig men just "In the year 2525" är en riktig klassiker och en magisk poplåt.
Rainbow - 16th Century Greensleeves
Rainbow - 16th Century Greensleeves
Inspirerad av Musikfebers Heaven & Hell-inlägg kände jag att jag bara var tvungen att ha med det band som var min stora favorit bland 80-talets heavy/hårdrocks-band, nämligen Rainbow. Gillade egentligen alla konstellationer och sångare från Graham Bonnet till Joe Lynn Turner, men tyngst och mäktigast var nog ändå det lilla rocktrollet Ronnie James Dio, som alltså fortsätter på inslagen väg tillsammans med Sabbath-gubbarna. "16th Century Greensleeves" är från Rainbows debutplatta som kom strax efter Ritchie Blackmoores avhopp från Deep Purple. Grym Dio-sång och så Blackmoores karakterisktiska gitarrspel.
De La Soul -All good
Efter lite hårdrocks-excesser får man konstatera "It ain´t all good" på youtube, det finns mycket bra men det var förbaskat svårt att hitta en originalversion av De La Souls grymma "All good". Ni får hålla till godo med denna remix, där man åtminstone får höra Chakas ljuva stämma emellanåt.
David Byrne och hans Talking Heads har alltid gått sina egna vägar, så även vägen till ingenstans, men de har på denna väg lyckats skapa en och annan odödlig klassiker. "Road to nowhere" är just en sådan. Inte heller här visade youtube sig från sin bästa sida, men liveklippet med Byrne är ändå riktigt bra. Dessutom slänger jag in en bonuslänk som väl åtminstone borde glädja Musikfeber. Kolla här.
Ett av förra årets stora upptäckter för mig. Plattan Grace & Speed kom dock 2007 men det är ändå en ganska ny låt för att få hamna på denna lista. De flesta andra har liksom fått mogna under åren och med jämna mellanrum fått testas om de fortfarande håller. Man ska aldrig säga aldrig men jag tror att Vandaveer och "Marianne, you´ve done it now" kommer att hålla om tio, tjugo år också.
Skivgrisen hade nyligen denna med på en lista och jag kommenterade då att den förmodligen skulle hamna på denna bästalista, så här är den. Man måste förundras över Mac-arnas långa karriär, olika genrer, olika sättningar, knarkskandaler, giftermål och skilsmässor inom bandet, lyckade och misslyckade solokarriärer och dessutom däremellan en hel del bra musik.
Från ett klassiskt, skandalomsusat band till ett annat. Hade för ett antal år sedan en Doors-period då mannen och myten Morrison var husgud och den störste, men, och nu svär jag i Doors-kyrkan, ju mer man lyssnar på annan musik desto mer ihålig och platt känns bandets musik. Kanske det beror på den överexponering de ett tag fick med Oliver Stone-filmen The Doors och de otaliga återugivningarna av deras material. Men handen på hjärtat så gillar jag i allafall en hel del av det de har gjort och just "People are strange" var en av de första som fick mig att från början fastna.
Mannen som hade allt men som (väl?) kastade bort det. Åsikterna om "the golden boy of Americana/Singersongwriters" har varit många, men ingen kan ta i från honom att han har gjort åtminstone två riktigt bra soloplattor i Heartbreaker och Gold, den sist nämnda från vilken underbara, underbara "La Cienega just smiled" är hämtad. Sen gjorde han ju faktiskt en del bra med Whiskeytown också, och plattorna efter de två nämnda har ju också flera guldkorn, och och...man kanske inte ska döma ut honom ännu. Han är ju trots allt bara 35! Hur gammal är Dylan, Cohen och grabbarna?
Du prickar in två gamla husgudar här: Doors (som jag knarkade tidigt nittiotal) och Talking Heads. Jag har sagt det förr: vi två verkar ha samma musik-DNA.
SvaraRaderaPS. Jag har för övrigt samma känslor som du inför Doors. Jim Morrisons magi verkade falna i takt med att man närmade sig 30-strecket (för att inte tala om 40-strecket) - men debutplattan håller än. Den ÄR asbra. Alltid. Och i jämförelse med vad som helst.
PPS. Port O'Brian var på min årslista. Kanske var det mig du menade;)
Ja, DNA:t verkar stämma, har inte hittat något dåligt på din sida Anders... än ; )
SvaraRaderaKanske The Doors är musik för unga människor...
Angåend Port så var det säkert där jag först läste det och ibland tar det en stund innan polletten trillar ner.
Åh vilken lista Boggen! Först och främst otroligt roligt att se den inledas med Space! Neighbourhood lyssnar jag rätt ofta på. Och så är jag kalastokig i "Money". Ett underskattat band som du säger.
SvaraRaderaRainbow är grymma! Go Your Own Way är nog min främsta favoritlåt med Mac:arna och People Are Strange är sanslöst skön.
Och givetvis blir jag glad av att du tar med Editors fantastiska tolkning av Road to Nowhere :-) Det hade varit guld om man finge höra den i Köpenhamn på onsdag, men det är nog att hoppas för mycket. Men man vet aldrig.
Kul att du gillar den! Tror du har ungefär samma DNA som Anders och mig!
SvaraRaderaNeighbourhood hade jag helt glömt bort - den är ju sjukt bra. Underbar påminnelse. Fint i övrigt också.
SvaraRaderaTur förresten att den är från 90-talet (kollade just - 1996) - annars hade jag kanske haft lite ångest för att jag glömt den på min decennielista.
SvaraRaderaMin lista är ju inte varken tidsbunden, storleksbestämd eller rangordnad, så den är lite lättare att sätta upp. Din decennie-lista måste vara sjukt svår att få ihop!
SvaraRaderaJo, det är svårt. Jag valde bara ut 58 låtar för jag utgick från att jag skulle komma på några jag helt glömt. Och det gjorde jag. Men nu är det nog snart en månad sen jag kom på något som "måste vara med" så det känns ok.
SvaraRaderaDu kommer på dem efteråt ; )
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaFörbaskat bra lista med en salig musikblandning, The Doors var även mina husgudar under en period, tycker fortfarande att deras första album är en rockklassiker som aldrig tynar bort, People Are Strange är självlysande i höstmörkret, Talking Heads som med sitt konstnärliga sett att göra musik kanske närmast kan jämföras med Velvet-U, Rainbow var ett av brorsans favoriter när det gäller hårdrocken, själv hakade jag givetvis på, Fleetwoods musik är så jäkla skön att klockorna stannar, Mr Bongo är en av få människor som kan göra om samma låt hundra gånger med olika namn och fortfarande få det att svänga.
SvaraRaderaSkön lista Boggen
Mvh Jimmy
Kul att du gillar den Jimmy! Det var ju en del riktiga klassiker den här gången. Tror dom flesta som är intresserade av rockmusik någon gång har en lite Doors-period. Talking Heads har gjort mycket, av varierande kvalitet, men också några riktiga klassiker. Även de andra i bandet Weymouth och Frantz har ju släppt en del godbitar i Tom Tom Club. Vet inte om han har gjort just "Letter to the Sensors" i fler versioner men "King of Bongo" finns ju i ett gäng variationer, även om titlarna inte är de samma.
SvaraRaderaJa visst blir man nostalgisk!
SvaraRaderaNeighbourhood...kan inte hjälpa det men...jag kom osökt o tänka på Baggy trousers....
/Bogge
Måste vara cockneyn, Bogge. Vissa likheter finns kan jag hålla med om. Kul att du fortfarande läser bloggen!
SvaraRadera