Har ju uttryckt min beundran för denne norska vokalist tidigare. Solo och som sångare i bandet Madrugada. Senaste albumet "On an island" är en uppvisning i långsamma, sorgsna och mäktiga toner med den där rösten som har något mycket eget. Kanske inte musik för alla och kanske inte musik för alla tillfällen, men som Tomas Andersson Wij säger "Sorgsna sånger gör mig glad". (Andersson Wij som för övrig också precis släppt ett mycket lyssningsvärt album). Förstår precis det uttrycket. Det är inte det sorgsna i sig som gör en glad, man kan ju till och med gråta till den musiken, men det vackra och den förmågan att få fram känslan är ju inte alla förunnat och en beundransvärd konst i sig, och just det gör mig glad. Detta passar ju in på just Höyem och hans musik. Att sedan "The Sad Dads" (The National) är ett favoritband gör ju att jag ännu mer skriver under på den tesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar