Vid en första lyssning på Adam Granduciel, som huvudmannen bakom The War on Drugs heter, så förstår man inte alls dessa jämförelser. Rösten, helt annorlunda, gitarr o komp, inte Springsteen eller Dylan iallafall.
Vid närmare granskning så börjar man förstå. Det är storslaget, episkt, gitarrmattor att dö för och framförallt, melodier. Har följt TWOD några plattor nu och tycker att det bara blir bättre och bättre. Vissa låtar, som underbara "Pain" känns som man känner igen redan första gången man hör den. Snott, lånat eller eget? Spelar ingen roll. Är det bra så är det bra. 2017:s toppalbum för mig, hittills. Hoppas jag får möjlighet att se dem på Annexet senare i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar