The National - Sleep Well Beast

Efter de första singelsläppen från favoritbandets nya var jag ytterst tveksam till om Matt o kompani skulle behålla platsen som just favoritband. "The system only dreams in total darkness" var visserligen bra men inte så bra. "Karen at the liquer store" kändes visserligen som den skulle växa men första lyssningarna på "Day I die" var en besvikelse. Trots " trumnerv" och Edge-larmande gitarrer kändes den tjatig. Men...precis som med "Trouble will find me" så är detta ett album som växer och de brukar som bekant också vara de som räcker längre. 
Appropå den där trumnerven, dvs det där speciella bandet har som gör att även rätt långsamma låtar får fart och nerv genom det geniala trumkompet, så är väl det något som det på detta album sparats in på något och det är väl just det som för min egen personliga del hamnar på den negativa sidan. 
The National kan väl inte anklagas för att vara några muntergökar trots en hel del svart humor. Inget undantag den här gången och det känns som de också ytterligare har dragit ner på tempot. Det är egentligen bara nämnda "Day I Die" och "Turtleneck" som larmar och bråkar lite. 
Inget ont i detta, det är en magnifik upplevelse att höra Berningers släpiga baryton i de långsamma, vackra styckena och, som sagt den växer. Som inbitet fan av bandet skulle jag dock inte rekommendera albumet som introduktion för eventuella nyblivna supportrar.
"Sleep well beast" kommer säkerligen finnas med bland toppkandidaterna när jag summerar 2017 års album, men just nu ligger det en annan artist på topp-placeringen.