Norah Jones - Dalhalla

Ja att det råder semestertider även här på bloggen kan väl inte misstas. En liten konsertrapport som har några dagar på nacken kommer dock här.
Efter incheckning och middag på supermysiga Korstäppans herrgård i Leksand begav vi oss för första gången till den mycket speciella arenan Dalhalla. Befarade bilköer, trängsel och vanligt konsertköande uteblev trots den till synes utsålda spelningen. Efter en kall öl intog vi våra platser på femte rad i stenbrottets gryta. Det oannonserade förbandet The Candles, som denna dag till största del består av sångaren Josh Lattanzi. Det är alltid imponerande att se en ensam kille eller tjej med endast en gitarr kliva på med den otacksamma uppgiften att värma upp en publik som inte vet vem han är och som gör det till en världsartist som Norah Jones. The Candles var en mycket trevlig bekantskap och Josh underhåller den svårflörtade publiken med sina sköna låtar och sitt mellansnack själv, till de sista låtarna då han får sällskap av två av sina bandkollegor som också ingår i Ms Jones turnéband. Ser fram emot plattan som i skrivande stund inte finns för svensk publik på Spotify




När sedan Norah och band går på märks det att ljudbilden har förbättrats betydlig och under hela spelningen hörs inte en felaktig eller opassande ton. Norah visar varför hon är den världsartist hon faktiskt är och hon har verkligen en fantastisk röst och likt ljudbilden låter det hela tiden otroligt bra.
Nya och gamla hits radas upp tillsammans med en grym Gram Parsons-cover. Det skulle kunna ha blivit en magisk afton, men det är något som saknas. Norahs låtkatalog hör ju till det ganska stillsamma slaget och som sådan krävs en publikkontakt och något som gör att man som åhörare känner sig delaktig. Om man ska säga något ofördelaktigt om konsertarenan Dalhalla är det kanske det att det är ett ca 20 meters vattendike mellan scen och publik. Det och det faktum att bandet dragit in sina instrument och förstärkare ytterligare 15 meter in på scenen gör att publikkontakten nästan helt saknas. Det är först i de avslutande extranumren när bandet kliver fram längst ut och står tätt tillsammans och kör opluggat som det hela lyfter och rysningar infinner sig. Detta hörs också på publikjublet. Tyvärr räcker det inte till mer än ett godkänt betyg denna kväll.