Way Out West - så bra!

Suck! Så var den över för den här gången. En riktigt riktigt bra festival, både till utbud av artister och till arrangemang. Att sedan vädret var nådigt och endast spillde några droppar gjorde ju inte saken sämre.

Så vad var bäst och vad var största besvikelsen? Nu klarade jag ju inte av att se allt jag tänkt mig men förmodligen så hade jag inte tyckt det varit lika bra om vi hade stressat runt till alla spelningar och inte givit någon tid för avslappning, mat, öldrickande och "musikochlivetsmeningsnack". Tack Andreas och Magnus för att det blev så lyckat! 

Jo, bäst och sämst var det. Det går nog inte att undgå att utnämna Håkan Hellström till festivalens kung. Tror inte att jag någon gång har upplevt en sådan känsla av lycka hos en så stor publik samtidigt och under en hel konsert. Vi stod ca 100 meter från scenen och det kändes som om samtliga 25000 var där och att samtliga 25000 sjöng med i Håkans låtar. Var man än tittade var det glada ansikten som samtliga bara älskade mannen på scenen. Måste också säga att det är helt välförtjänt. Har nu sett honom några gånger och tycker att han alltid förmedlar en otrolig spelglädje. Håkan pratade i ett underhållande mellansnack om gamla förebilder och jag tror att han själv och hans låtar, om han fortsätter på den utstakade vägen, kommer att finnas kvar, spelas och älskas i minst 40 år till.

God tvåa på min rankinglista kommer sedan The Nationals spelning. Matt Beringer och kompani var i högform och spelade många av mina favoriter. Det enda egentliga som var dåligt med deras spelning var att den var för kort!

Hade jag varit mer inlyssnad på Mumford & Sons material så är det möjligt att de hade snuvat National på andraplatsen. En mycket bra spelning där också spelglädje var nyckelordet.

Efter dessa tre toppar är det svårare att rangordna men det är klar en Iggy som inleder med "Raw power", "Search & Destroy" och "Gimme Danger" är ju rätt halvhyfsat. Att han fortfarande studsar som en 20-åring fast han är 63 fyllda är imponerande. Förmodligen kommer han att trilla av pinn under ett framtida framträdande, men jag gissar att det också är så han skulle vilja sluta sina dagar...

Sämst då? Tja, inget var egentligen direkt dåligt, men om man ska vara besviken på något så är det väl Soundtrack´s spelning. Den lyfte aldrig vilket är ovanligt för ett av, i mitt tycke, Sveriges bästa liveband. Man kan bara inte låta bli att undra hur det skulle ha blivit om ryktena om Noel Gallagher och Robert Plants gästframträdanden hade infriats.

Kul att också ha fått se lite av The Drums, Broken Bells och The Girls. Missade tyvärr Paul Weller, Beach House, Radio Dept och inte blev det heller någon klubbspelning, men som sagt man kan inte hinna med allt.

Kul också att jag fick träffa några bloggkollegor från Kind of Blue och Skivgrisen. Tyvärr blev det lite kort, men jag hoppas att vi kan ta igen det vid ett annat tillfälle.

Slutligen tack för en grym festival och jag hoppas att jag har möjlighet att gå på nästa års också.