Att utse ett album som årets bästa blir bara svårare och svårare, speciellt ett år utan The National-släpp. Den gode Matt Berninger har ju dock producerat ett mycket bra alster som såklart får plats på min topplista men måste ju ändå säga att det inte håller samma klass som när han sjunger med sitt band. Sen ska tilläggas att jag, kanske på grund av för dåligt tålamod, inte har hittat det där helgjutna albumet i år. Många med ett gäng bra låtar men inget där nästan allt är riktigt bra. Närmast kommer de på listan nedan, där ett par kanske inte räknas som hela album utan mer som EP:s. Ingen rangordning här heller, bara bra album. Sedan en redogörelse för konsertupplevelser under året.
Lord Huron - The Cosmic Selector Vol.1
Herrarna i Lord Huron har under en längre tid funnits där i mitt medvetande och låtar har funnits på spellistor genom åren. Tv-serien 13 reasons why gjorde att flera fick upp ögonen(öronen) för bandet genom att "The night we met" spelades flitigt i soundtracket till den rätt sorgliga serien. En fantastisk låt såklart men det var med albumet "Vide Noir" för några år sedan som mitt intresse tog ytterligare fart. Titellåten ligger mig väldigt varmt om hjärtat. När sedan "The Cosmic Selector Vol 1" släpptes så spelades den en hel del och har sedan dess bara växt. "Looking Back" och "Bag of Bones" är väl kanske de som sticker ut mest och också fastnar mest, men resten växer.
Som nämnt ovan så är ju "Get Sunk" ett riktigt bra album, speciellt om man är ett fan av den där rösten. Det är också, i mitt tycke, den bästa av hans två hittills släppta soloalbum. Sen gnager det där att det kanske inte är riktigt lika bra som när han lirar med hela The National. Men, samtliga album av just det bandet har med tiden vuxit för mig, så kanske är "Get Sunk" inget undantag. Behöver kanske bara lyssna mer.
Skrev tidigare i år om Saya Grey och tycker ju fortfarande att hon gjort ett av årets bästa och mest spännande album. Vet inte riktigt vilken annan artist man skulle kunna dra paralleller med, men närmast kanske namn som Kate Bush och Tori Amos ligger. Inte rent musikmässigt men för egenheten och samtidigt lyckas få det melodiöst och vackert.
Sunnan - Cinema Sound System (EP)
Räknas väl inte helt som ett album men med 6 låtar och över en halvtimmes speltid så platsar formatet som ett album i mina ögon och öron. Att det platsar som ett av de bästa är också helt klart. Tror att "Feel" och "Can´t find love" hör till de låtar jag spelat allra mest under 2025.
Är det indie, är det disco, är det eget, är det otroligt snyggt, ja, för det är Tame Impala. Kanske ångrar jag detta val längre fram för att varje gång man slår på radion så hör man "Dracula" eller "My old ways" och risken för sönderspelning är uppenbar.
The Black Keys - No Rain, No Flowers
The Black Keys är alltid bra. Punkt.
Basia har en väldigt speciell röst och att man gått och nynnat på "Disco polo" en lång stund efter att den ebbat ut är ett bra tecken. På albumet finns flera låtar av den kalibern och det säkrar också en plats på listan.
Har ju ännu inte sett Sebastian Murphy och hans band men de står högt upp på listan av band jag verkligen vill se live. Älskar det kaxiga och det oväntade i bandets låtar och kan tänka mig att de håller "Hives-klass" på scenen. Albumet "viagr aboys" kanske inte är helgjutet i mina öron men är ändå så pass bra att det slår de flesta andra i år.
Jason Isbell - Foxes in the snow
Mr Isbell känns som en gömd skatt, åtminstone för oss skandinaver. Vet inte hur stor han är på andra sidan havet, men här verkar få känna till och lyssna på honom. Flera bra album i rad nu och "Foxes in the snow" är inget undantag.
flora cash - i´ll pray for you (EP)
Återigen en EP. Lite kortare än ovan nämnda Sunnans, men ändå så bra att det måste nämnas här. Sen verkar också bandet/duon släppa nya, kortare alster med jämna mellanrum men samlar inte lika ofta ihop dem till albumformat. "93" skulle man kunna säga är en lyckad, egen take på Beatles "When I´m 64". 93 är det nya 64....
Magnus och hans band ligger mig varmt om hjärtat och de står också alltid för kvalitet känns det som. Att de levererar nya, vackra album som både låter nytt, klassiskt och som just Weeping Willows och att de samtidigt klämmer in en och annan hit varje gång är en bedrift i sig. Som Tomas Anderson Wij säger "Sorgsna sånger gör mig glad".
The Hives - The Hives Forever The Hives
Den här måste ju vara med på en sådan här lista. Inte minst för att jag förhandsbeställde vinylen och att ett signerat ex nu finns i samlingen. Konserten som jag skriver om på annan plats var såklart grym. Plattan låter som, tja, The Hives. Nya låtar i samma stil som alltid men också alltid lika bra. The Hives Forever The Hives, kunde inte vara mer passande.
Konserter
Kent - 3 arena
Den första av "engångscomebackspelningarna". Förväntningar och nittiotalsnostalgin såklart på topp innan. Att det sedan inte helt levde upp till dessa högt ställda sådana kanske inte var så konstigt. Första stora spelningen på jättelänge, en knökfull arena och till det en del nya arrangemang. Att vi stod mitt på golvet med begränsad sikt och att ljudet bitvis inte var på topp drog också ner betyget. Men ändå, man ville ha mer och de levererade helt klart. Allra roligaste var kanske att vi fick gå tillsammans med våra båda, Kentindoktrinerade, söner.
The Hives - Avicii
Trots att jag alltid gillat bandet och också förstått att de är ett hyfsat liveband, hade jag aldrig sett dem innan denna turneavslutande spelning. Efter denna behövs ju ordet hyfsat strykas i förra meningen! The Hives visade verkligen hur en livekonsert ska gå till. Fullt ös från början till slutet och där emellan standup-comedy från Pelle. Av någon anledning tänker jag på ACDC när jag ser och hör bandet. De gör egentligen samma låt fast i lite olika tappningar och har gjort det på alla sina album, men live gör de det med en ständig närvaro och vilja att alla verkligen ska tycka att de är världens bästa band. Att de (Pelle) framhäver sig som just det och att när han presenterar bandet och till sist sig själv så är det med orden "Den person jag älskar mest..." stör inte det minsta. Det skulle kunna bli plumpt och arrogant men alla ser att det är med en stor glimt i ögat, att de älskar det de gör samtidigt som de inte tar det på blodigaste allvar. It´s only rockn´roll!
Lord Huron - Annexet
En spelning jag sett fram emot väldigt mycket då jag tycker att bandet besitter något unikt, något filmiskt och att deras låtar framkallar en viss känsla. Tyvärr så tycker jag inte att Annexet är världens bästa arena, speciellt för så intim musik som Lord Hurons kan vara. Såklart hade man velat sett dem på en liten klubb på 10 meters håll, men det har de blivit för stora för. De levererar ändå en mycket bra spelning och vi får såklart "The night we met" och ett gäng andra bra låtar. Saknade såklart min favorit Vide Noir från albumet med samma namn, men man kan inte få allt.
Bob Dylan - Avicii
Jag har ju sett sir Bob tidigare, då på en festivalspelning (Lollipop för lääängesen) och var då inte särskilt imponerad av mannen som ju är en levande legend. Så förväntningarna var ju inte högt ställda. Tyvärr så överträffades de heller inte. "The neverending tour" är nog mest för de allra mest inbitna fansen, för de kommer ju, och för Dylan själv. Med den låtkatalogen han besitter där den ena klassikern efter den andra finns att tillgå så hade man önskat sig att någon liten form av publikfrieri hade dykt upp. Men icke. Till och med en av de nämnda klassikerna spelas i en version som gör att jag inte känner igen den. Mannens mellansnack sträcker sig till ett, märk väl ett(!), "Thank you". Att ha uppnått den status han har gör väl att han har rätt att göra som han vill på scenen, där han konserten igenom gömmer sig bakom sitt piano, och bevisligen fyller han ju arenor, men som sagt, bara de inbitna stora fansen kan uppskatta detta.
Yvonne - Slaktkyrkan
När det stod klart att ett annat band med stark Eskilstuna-anknytning skulle göra en comeback-spelning bokade jag direkt. Det blev ju fler spelningar men såklart inte av samma volym och hausse som Kent's. Att Henric DeLaCour är en grym frontman visste jag redan och denna kväll var inget undantag. Den mörka synthrocken, de suggestiva tonerna går rakt in i hjärtat på den lyckliga publiken, där många av bandets vänner troligen befinner sig. Att Slaktkyrkan är en bra konsertlokal finns det inget tvivel om då den gör att man får den där klubbkänslan och kommer nära artisterna som uppträder.
Hellacopters - Lokomotivet(Eskilstuna)
De har ju hållit på ett tag och vet hur skön riffrock ska levereras och de gör de även denna gång i Lokomotivets speciella lokal. Nicke och kompani har samlat på sig ett gäng hits genom åren och vi får de flesta och några till. Att de även kör en gammal Iggy-favorit som Search & Destroy gör det hela ännu bättre. En skön kväll som visar att gitarr-rocken i högsta grad lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar