Bloggen har ju på sistone nästan blivit "Forest-bloggen", men det går ju rätt bra just nu. Här kommer i alla fall lite musik! Som vanligt supersvårt att utse ett helt album som är bättre än de andra bra som släppts under året. Dvs om det inte är ett "The National-år"...Vissa växer, andra blir uttjatade, ytterligare andra upptäcker man för sent och ger inte tillräckligt med tid. Att det för mig, och fler, varit ett countryns år, eller åtminstone country-influerat musikår. Kan nog inte utse ett av nedanstående som det absolut bästa i år men de tre översta är nog just de tre översta om man säger så...
Zach Bryan - The Great American Barscene
Angus & Julia Stone - Cape Forestier
Har ju skrivit en del tidigare om syskonparet och deras karriärer som fungerar utmärkt på varsitt håll men också tillsammans. "Cape Forestier" börjar urstarkt och låtar som "Down to the sea" och "Cape Forestier" hör till parets allra bästa. Att växla mellan en kvinnlig och en manlig röst, köra till varandra och ibland sjunga tillsammans ger en dimension som många artister saknar, åtminstone att göra det så här bra.
Amanda Bergman - Your Hand Forever Checking On My Fever
Har länge tyckt att Amandas röst är en av Sveriges absolut bästa och på "Your hand forever…." så fortsätter jag tycka det. Hennes medverkan i gruppen Amazon har ju genererat flertalet hits som smyger sådär under radarn på något sätt. Samma med denna soloplatta där singeln "Wild Geese, Wild Love" har spelats flitigt i radio och det är också en av årets bästa låtar. Även om resten av låtarna på plattan kanske inte håller samma höga klass eller hitpotential så är ändå den där rösten helt fantastisk.
Moby - Always centered at night
När "Play" kom 1999 så gick den varm och spelades nästan sönder. Då var artisten Moby ett udda val för den typ av musik jag brukade lyssna på men jag antar att det var de drivande melodierna tillsammans med de grymma samplingarna/sånginsatserna från bortglömda soul/roothits som gjorde det. Nya albumet påminner lite om just "Play" på det sättet att drivet och sånginsatserna finns där. Många lyckade samarbeten. Har kommit på mig själv att höra någon av låtarna från albumet och fundera på vem artisten egentligen är för att sedan inse att det är Moby med någon av sina många gästvokalister. Många olika och många bra.
En svensk supergrupp? Tja, namnen på medlemmarna kanske inte är välkända i varje svenskt hem men de har spelat med stora delar av sverigeeliten när det gäller pop och rock. De kallar själva sin musik för spaghettisoul och att debutalbumet heter Cinema är bara logiskt då det handlar om musik som kan kallas filmisk. Att den skulle höja vilken b-rulle som helst och ytterligare förgylla en riktigt bra film finns det inga tvivel om i min värld. Ett av årets bästa både i Sverige och i övriga världen.
Som en blandning av Bo Kaspers och Dire Straits om man nu kan tänka sig något sådant. Just nu är kanske inte de två banden de hetaste på marknaden men de har gjort mycket bra. Henning väver ihop detta till något eget och det med en härlig känsla. 24/7 Café, Rulla med slagen och Tack för besöket är något av det bästa svensk pop/rock kan leverera.
Tindersticks är ju ett band som jag gillar väldigt mycket och lyssnar man på det som nästan blivit en egen genre, "Sad Dad Music", med ett visst Amerikanskt nationalband som flaggbärare i den genren, så är ju Stuart Staples och hans mannar kanske föregångarna och de brittiska tron-innehavarna i samma genre. Dystert, vackert och med Staples stämma går det sällan fel.
The Black Keys och Dan Auerbach har blivit någon sorts kvalitetsstämpel för den musik de gör, producerar och medverkar i. Så ett nytt album med bandet är alltid en spännande och belönande lyssning. Soul/Blues-rock av bästa märke.
The Cure - Songs of a lost world
Det duggar ju inte tätt mellan album-släppen när det gäller The Cure och detta har väl ryktats om i flera år. Songs of a lost world är så bra som alla kritiker verkar eniga om. Ett album som hela tiden växer. Man kan inte vänta sig några "Friday I´m in love-hittar" men ljudmattan och Robert Smiths röst knockar och förtrollar.
Att ett band som Club 8 inte fått mer cred och erkännande i Sverige är ju nästan en gåta. De har hållit på länge och Johan Angergård har ju medverkat i kanske mer kända Acid House Kings och haft sitt egna The Legends men jag ska erkänna att de för mig också varit ett band som funnits där i bakgrunden men som jag inte gett tillräckligt med tid. Årets platta däremot har jag tagit till mig ordentligt och den är också en av de bästa i år.
Bubblare som också var riktigt bra:
Primal Scream, Wesley Dean, The Lonliest Man I Know, Jake Bugg, Beth Gibbons, Jonas Lundqvist, Rachel Chinouriri, Arvid Nero, KAYMA, Marcus King
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar