Om det beror på att jag är bekant med Micke och Micke i bandet eller om det är nostalgi och minnen av en Hultsfredsfestival där vi tillsammans såg så skilda akter som Motorhead, Staffan Hellstrand, Primal Scream, Lloyd Cole och många fler och där Oasis gjorde sin första sverigespelning och där Kent spelade i öltältet och där Yvonne var det största Eskilstuna-bandet just då, eller om det enkelt är att det är så mycket jag gillar med det här som gör att jag tycker det är så bra. Jag hör ju Sisters, Cure, Church och House of Love. Band som jag verkligen gillar och har lyssnat mycket på. Tycker inte att allt är genomgående bra. Ibland är det nån frasering, ibland någon refräng för mycket och att hela albumet kanske är lite för långt men med låtar som ”It tears me apart”, ”Something”, den i sammanhanget lite udda, mer poppiga ”In vain” och den undersköna ”Love doesn’t end like that” så kan berömmet inte bli annat än mycket väl godkänt. När det gäller den sistnämnda så undrar jag när och hur den kom till för i dessa ”The Cure förväntans-tider” tänker jag ju direkt på singeln ”Alone” med britterna och de likheter i texterna ”Love doesn’t end like that” och ”This is the end of every song that we sing” och andemeningen i båda låtarna samtidigt som de är så mäktiga och vackra. Så synd att pressens musikbevakning inte är som den brukade och att detta album uppmärksammas mer även om det skulle vara svårt att få plats samma dag som Thåström släpper nytt och Kent meddelar återförenings-spelningar, men jag hoppas att den tas väl emot och hittar ut i det gigantiska utbud som finns.
Stark platta! / Bogge
SvaraRadera