Konserthelg - Moneybrother - Chris Isaak

 

Livemusik-helgen inleddes på fredagen hemma i Eskilstuna med ett gig av Moneybrother på mysiga Rademachersmedjornas scen. Efter att ha avnjutit lite lokalt bryggd öl tillsammans med goda vänner på närliggande Slussvaktarstugan promenerade vi in till den lilla scenen och tog plats för att lyssna på Anders med gitarren. Utan band denna gången men under några låtar kompad av konsertarrangören själv, lokalkändisen och Moneybrothers tidigare bandmedlem, Patrik Kolar.  Detta på en minimal synt. (Såg ut som han satt med laptopen och skrev!) . Wendin är ju lika mycket komiker och berättare som en grym artist och hans anekdoter blandat med, för den mesta, låtar på svenska gör att man inte nämnvärt saknar den energi och glöd som brukar uppstå när han backas av ett helt band, och kanske främst då Viktor Brobackes trombon. Egna låtar tillsammans med covers av såväl Eldkvarn, Sven-Ingvars, Neil Young och den avslutande "Fishermans Blues" av Waterboys gör detta till en kväll att minnas.

Lördagen bjöd på en transport till huvudstaden för en heldag i det fina sensommar-vädret och avslutades med en magnifik kväll med den gamle idolen och Elvis-arvtagaren Chris Isaak som spelade på Stockholm Waterfront. Likt Moneybrother-Anders så är Chris också en underhållare av rang och mellansnacket är nästan i klass med hans låtar. Att det är sista stoppet på turnén för denna gång märks inte i form av trötthet, snarare tvärtom. Det dansas (nåja..), görs publikutflykter och hålls i gång i ett högt tempo av Chris och hans sidekicks. Han ser ut som runt 40 men faktum är att han hunnit bli 68! Vi får såklart klassiker som "Wicked Game", "Blue Hotel" och "Baby did a bad bad thing" plus, som sig bör med mr Isaak, en del covers. När han kör "Can´t help falling in love", så är det nästan som Elvis lever. Bäst i mitt tycke var dock "Blue spanish sky", "Dancin" och "Lie to me". Den sistnämnda kanske han gav lite extra i beroende på att tre damer i publiken hade varsin t-shirt med var sitt ord, Lie, To, Me. De blev också senare uppbjudna på scenen för lite bakgrundsdans. Chris Isaak har ju gjort så mycket bra musik under åren. De flesta kanske bara känner till just "Wicked Game" men när han, kanske något självironiskt, inleder med att kalla sig själv och sitt band för "semi-proffessionals" är det nog ingen i publiken som håller med. Generöst släpper Chris fram basisten Rolly Salley som framför sin egen "Killing the Blues" vilken faktiskt giganter som Robert Plant & Alisson Krauss och John Prine har gjort versioner av. Rolly är ju inte en sångare av varken Chris eller Robert Plants kaliber men han levererar. Ser mycket gärna Chris och hans band igen, men antar att det dröjer innan det blir av, om det blir det.