Johnossi & bob hund

Live Lokomotivet Eskilstuna 2/6 2013

Promenerar genom min sargade stad. Skjutningar, knivskärningar, våldsdåd och en på andra sätt döende statskärna. En inställd festival men tack och lov blir spelningen med bob hund och Johnossi av. Flyttad från utomhusfestival till inomhus. Denna kyliga kväll, som börjar med en öl på stans bästa pub/ölställe, Ölkultur, i sällskap med en kollega och god vän, är det nästan en ren vinst att det blir just på Lokomotivet. En i sig unik lokal, om än lite avlång, men ändå en väldigt passande lokal för inte alltför stora spelningar.

bob hund inleder och man tänker många tankar om att det är vågat av Johnossi att ha ett så fantastiskt band som ”förband”. Det blir liksom svårt att toppa. Tänker också en tanke jag inte tänkt förut om att vore svenska (eller skånska om man ska vara petig) ett världsspråk som vore bob hund ett betydligt större band än vad de faktiskt är. Thomas Öbergs liveframträdanden har det nog skrivits spaltmeter om på 90-talet, men det tål att upprepas. Mannen kanske ses som en posör av vissa men han är ju född att stå på en scen och ser verkligen ut att trivas där även om de inte får så lång tid på scenen som man önskar. Tror nog att de som var på plats och som kommit för att de upptäckt Johnossi via Så mycket bättre nog fick sig en rejäl överraskning och förhoppningsvis ett nytt favoritband om de inte kände till bob hund innan.

Efter en paus går så Johnossi på och man får återigen ett bevis på hur olika musik och framförallt livemusik kan vara och ändå vara riktigt bra. Minns första gången jag såg John och Oscar. Ett för mig och många andra ett då helt okänt band/duo som klev ut på Cirkus scen som ett av förbanden till Soundtrack of our Lives och redan då knockade publiken med sin ljudvägg och sina låtar. Det var liksom svårt att tro att de bara var två personer där på scenen. Även om de nu sedan länge är en trio så är ljudväggen intakt och ännu mer massiv och så har ju antalet hits ökat betydligt. Att det är premiärspelning på turnén märks inte mer än att John vid ett tillfälle sjunger fel text och börjar om, annars är det mycket tight, med ”What’s the point” som crescendo. Märker dock, både för egen räkning och för resten av publiken att det inte riktigt infinner sig den där euforiska stämningen som ibland uppstår när ett eller två riktigt bra rockband uppträder. Det känns som om detta är något man blivit svältfödd på och skulle kasta sig över och ge sig hän till. Vet inte vad detta beror på men konstaterar ändå att det är ett privilegium att på samma kväll fått se två av Sveriges kanske bästa rockband och sedan med ett leende på läpparna vandra igenom min stad över fina Faktoriholmarna, passera unika Radermachersmedjorna och konstatera att jag fortfarande gillar staden och då även fundera på om arrangemang som kvällens som verkligen för människor samman istället för att skapa konflikter är det som det behövs mycket mer av.