En något försenad berättelse om dagen i parken kommer här. Som vanligt när man tar det lugnt och har tid på sig så skenar tiden iväg och trots att vi bor på det mycket närbelägna hotel Post, så missar vi helt Good Harvest spelning i Trädgårdsföreningens somriga omgivningar. Att de bara fick en halvtimme på sig att spela är ju förstås en annan orsak. Nåja, får ta igen det senare i sommar när de framträder på Gainsville-festivalen i Eskilstuna.
Gassande sol och glada människor är alltid en bra förutsättning för en festival. Att sedan kalla svartklädda Cigarettes After Sex för glada, är att överdriva en smula. Jag gillar verkligen bandet och deras drömska molltoner men misstänkte redan från början att de inte skulle göra sig så tidigt på dagen och i fullt solsken. Vackert, visst men inga partystarters direkt. Ser dem gärna sent en kväll på en klubbspelning där de bör komma mer till sin rätt.
Efter en paus och ett par iskalla Peronis drar sedan Warpaint igång. Att de är partystarters kan ingen tvivla på. Är inte helt inlyssnad på bandet men blir imponerad av framträdandet som dock känns väl kort, något som bandet själva kommenterar. Alltid ett gott tecken när de vill spela mer. Får plugga Warpaint-låtar nu.
Efter ytterligare en paus och långt köande till (en faktiskt ganska undermålig) burgare så intar "the man of the evening", Samuel Herring och hans Future Islands scenen. Samuel´s minst sagt oortodoxa "pappadansstil" har beskrivits tidigare och har också vevats miljontals gånger via bandets ultimata genombrott med "Seasons" i Lettermans show. Men man måste se det i verkligheten
för att förstå hur mycket inlevelse och känslor mannen lägger i sin musik. Han dansar, sjunger, svettas, och jobbar så hårt på scenen att yngre band borde se och lära. Herring är inte så gammal men hans utseende är inte det typisk rockstjärnelika. Han påminner istället faktiskt en del om det som man (fördomsfullt) tänker sig den lokale pizzeriaägaren. Om vi struntar i utseendet, även om det är en stor del av bandets show och charm, så är det ändå Herrings röst som gör det fantastiskt. Han har ju en röst som är helt egen och som han faktiskt borde använda mer än han gör. Visst är det oväntat och kul när han i de elektroniska poplåtarna plötsligt övergår till mörkt growlande, han klarar ju även det med glans, men det blir lite för mycket av det när man istället vill höra hans "riktiga" vackra stämma. Att han i sitt mellansnack "kent-tackar" på svenska, (han har visst en svensk flickvän), dissar SD och Trump är ytterligare sympatiska drag. När han sen tar emot publikens jubel efter "Seasons" ser det ut som han rörs till tårar. En känslosam man i ett känslosamt framträdande som man gärna ser mer av och igen.
När sedan kvällens huvudakt och ett av mina absoluta favoritband The National intar scenen verkar det som även Matt Berninger är tagen av Herrings framträdande då han hyllar dem inte bara en utan två gånger. Man kan ju återkomma till att det här var National-dagen och skämta om det ett tag, vi befinner oss ju trots allt i Göteborg...
Mr Berninger är ju själv en stor scenpersonlighet, trots eller tack vare sitt revisor/lärarutseende (näe, nu är vi där igen och tjatar om utseende...). Har nu sett bandet fyra gånger men vet fortfarande inte om frontmannens vinpimlande är en akt eller om han faktiskt klarar att hälla i sig så mycket och fortfarande sjunga så bra och så ofta som den nuvarande turnén faktiskt kräver. Denna kväll vandrar han omkring på scenen, till synes utan närvaro mellan sångpartier och låtar, men när det ska sjungas så görs det med besked. Utom vid ett tillfälle då det går helt snett. Han inleder "Pink Rabbits" helt ur ton, avbryter låten och
daskar till mickstativet så det far i golvet. Han är dock strax på banan igen och, återigen, om det är en akt eller om det beror på bröderna Dessners professionalitet och bröderna Devendorfs otroligt tighta rytmsektion ska jag låta vara osagt, men showen fortsätter som om inget hänt. Matt tar sig som vanligt, till "sladdroddarens" förtret, ut i publiken och känner värmen och kärleken.
Som alltid när man ser sitt favoritband vill man ju bara ha mer och det blir också något snopet när bandet tackar för sig och inte återkommer för något extranummer. Kanske beror det på satta ordningsregler, kanske på något annat. Hur som helst en bra spelning men inte den vassaste jag sett dem göra. Kan också bero på att jag inte tagit till mig senaste plattan lika väl som de tidigare och saknade många spår från Alligator, Boxer, High Violet och Trouble will find me.
Jag gillar verkligen idén med Garden och Trädgårdsföreningen får gärna återkomma med detta som årligt arrangemang (gärna med The National som stående gäst), dock finns förbättringspotential. Kanske två scener, vilket skulle ge banden längre speltid, publiken mindre väntan och "omriggning" skulle slippas. Men den stora besvikelsen var nog maten. Gigantiska köer till ett magert och ganska trist matutbud. De ordinarie barerna i parken fungerade fläckfritt men fler matställen med ett bättre utbud behövs annars kommer nog ingen att käka där nästa gång.
Trots detta, en fantastisk Nationaldag i ett vackert, soligt och grönskande Göteborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar