The Waterboys - Cirkus 16/4

Ja, det har tagit en stund sedan spelningen innan jag skrev ihop denna lilla berättelse om The Waterboys på Cirkus. Först, jag var ett stort fan av bandet under dess storhetstid. Älskade plattorna "A pagan place" och "This is the sea". När sedan Karl Wallinger försvann och bildade World Party, klarade de sig
hyfsat ändå då uppföljaren till "This is the sea" kanske blev deras mest kända och spelade, nämligen "Fisherman´s blues". Gillade även denna mycket trots och kanske tack vare det ganska radikala stilbytet till irländsk fokmusik-inspirerad sådan. "Room to Roam" som var nästa i raden innehöll även den flera pärlor, men så här i efterhand känns den som helhet betydligt svagare. Köpte och lyssnade på några plattor till efter dessa men det kändes som om magin var förlorad. Mike Scott har sedan dess fortsatt att ge ut musik, både under eget namn och som The Waterboys. Ibland, i några enstaka låtar, har det glimrat till, men det har alltid varit långt till "fornstora dar". Att då gå att titta på sin slagne hjälte ett antal år senare kan då tyckas som ett riskfyllt uppdrag om man är ute efter just den där magin man bevittnat tidigare. I ett långt i från slutsålt Cirkus besannas mina farhågor. Likt de senare skivsläppen glimrar Mike och bandet
till vid några enstaka tillfällen, hans röst intakt, men det är ett trött framträdande där mellansnacket framstår som mer underhållande än själva spelandet. När det glimrar till är det förstås i de äldre låtarna, men däremellan är det evighetslånga solon och boogiejammande som inte alls tilltalar mig och som för mig inte är bandet Waterboys. Att sedan bandet efter bara en kort stunds speltid tar en paus och lämnar scenen bekräftar bara tröttheten. Absolut bäst är violinisten Steve Wickham som skulle kunna duellera med både Moreaus och Ryback och gå vinnande ur den striden. 
För första gången på väldigt länge lämnar jag en spelning innan den är helt färdig och detta inte bara för att hinna med ett sent tåg.