Bäst 2016 - Albumen

2016, ett jobbigt år på många sätt. Många storheter som lämnat oss, krig, Trump, rasism och andra obehagligheter. Förlusten av stora stjärnor som Bowie, Cohen och Prince mfl till trots så var det (som alltid) ett bra musikår.
Bowie själv lämnade med ett utmärkt album som kanske med lite mer lyssning kunde ha hamnat bland det jag tyckte var allra bäst.
Spotify´s lista baserat på min egen lyssningsstatistik skvallrar ganska väl om det som jag också verkligen tyckte var bäst. Sen är det ju en del sena upptäckter som inte hamnat på den listan då den dök upp en tid innan årsslutet.
Här är i alla fall de album jag tyckte var bäst och snart följer också låtlistan.

Likt förra året så har jag inte rankat dessa då jag inte hittar en solklar etta eller tvåa eller trea heller för den delen.

Whitney - Light upon the lake

I mitt inlägg från i juli så nämns något om en Supergrupp, något dessa herrar är på väg att etablera sig som.

Kent - Då som nu för alltid

Svanesången från ett favoritband. Jag har inte varit odelat positiv till Kents senaste album innan detta, men jag måste säga att "Då nu som för alltid" växer och innehåller stora hits som "Andromeda" och "Gigi" vilket gör att det blir det bästa de gjort på mycket länge. Sen påverkar naturligtvis det faktum att de slutar samt den maffiga avslutningsföreställningen i Tele2. 

Håkan Hellström - Du gamla du fria

Att Håkan Hellström inspireras, lånar och snor från andra artister är väl varken en hemlighet eller något han förnekar. Att andra barder, från Evert Taube och framåt också gjorde det talas det inte lika högt om. Likt Evert och andra föregångare gör dock Håkan det väldigt snyggt och adderar dessutom den där nödvändiga personliga touchen som gör att det blir eget, charmigt och oemotståndligt. "Du gamla du fria" är inget undantag och det faktum att "I sprickorna kommer ljuset in" är en strof från mästaren Cohen utan att låta Cohen alls är ytterligare ett tecken på hur han vårdar sina influenser.

Hurula - Vapen till dom hopplösa

Jag var inte helsåld efter först plattan men efter "Ont som jag", "Sand" och "Åtta trappor" och den sylvassa spelning jag såg på Vasateatern så är jag övertygad om att vi har ytterligare stordåd att vänta från den här mannen och "Vapen till dom hopplösa" är en av de bästa svenska plattorna i år och det ett år som svensk musik höll mycket hög klass.

The Radio Dept - Running out of love

Det puttrar, pyser och kokar. Samtidigt som det är mörkt, tungt och hotfullt är det också ibland fjäderlätt och luftigt. Gemensamt är att det alltid är vackert och oerhört snyggt genomfört. The Radio Dept har blivit en sorts måttstock på hur den här typen av elektronisk musik ska genomföras.

The Jayhawks - Paging Mr Proust

"Comeback Kids", ja så heter en av låtarna på "Paging Mr Proust" Nu har ju inte The Jayhawks lagt av "permanent" tidigare och är väl inga kids heller
för den delen, men albumet känns ändå som en comeback. En comeback utan Mark Olsen, vilket jag tycker bandet vinner på då Gary Louris, i mitt tycke, både sjunger och skriver bättre låtar än Olsen. Därmed blir det också en comeback med bättre låtar och ett mer helgjutet album än sist det begav sig.

Haelos - Full Circle

Ett av nittiotalets absolut bästa album i mitt tycke var "Dummy" med Portishead, Haelos känns lite som ett Portishead för 2010-talet. "Full Circle" är en platta som växer.

Society - All that we´ve become

En smygare denna, då jag inte skrivit om dem tidigare i år. Har dock haft dem med på månadslistor. För mig har det blivit att varje gång jag hör en av låtarna
så vill jag lyssna på hela albumet. Det är ett gott betyg.

Max Jury

Spännande blandning av modern, retro, solskenscountrypop med californska vibbar. Det var sammanfattningen av Max Jury i en mening. Lyssna för guds skull på "Ella´s moonshine"

Michael Kiwanuka - Love & Hate

Blev lite otippat ett konsertbesök för att se mr Kiwanuka och det var väl värt pengarna. Albumet "Love & Hate" är betydligt starkare än debuten som även den är en mycket bra platta. Vi snackar soul av den gamla skolan här och även om lån från de stora mästarna märks så är detta en framtida klassiker.

Maxwell - blackSUMMERS´night(2016)

Mer soul på listan. Maxwell kanske inte tillhör retrosoulen men hans lite mer nutida produktion innehåller också liknelser med 60 och 70-tals-soulen. Maxwell sprutar ju inte direkt ur sig nya alster och denna är också väldigt snarlikt döpt som den tidigare BLACK summer´s night (2009). Dock är detta kvalitet rakt igenom och ett album som växer.

Anders Enda Barnet -  I Was Quiet

Vet inte så mycket om Anders mer än att han verkar sakna syskon ; ) Låtarna "Thinking about the beast" och "My diagnosis" har funnits med på spellistor under året och varje gång de dykt upp i mina öron så har jag stannat upp och sagt till mig själv att detta är ju grymt bra! Så bra att "I was quiet" platsar på årets bästa-lista!

Anderson .Paak - Malibu

När summeringar och årsbästa-listor började strömma in och Anderson Paak fanns med på de flesta var jag ju tvungen att kolla upp honom, även om han kanske inte tillhör den genre som jag lyssnar mest på. Man kan tryggt lita på listorna. Anderson Paak är riktigt bra soul och hiphop av den lite mer avslappnade typen(även om det svänger rejält emellanåt).


Andreas Mattsson - Solnedgången

Skrev ju tidigare om den förre Popsicle-mannen som ju har ett finger med i ganska mycket i den svenska musikvärlden. Solo på svenska är Mattsson överraskande bra och övertygar stort i en helt annan genre än den som Popsicle var kungar i.

Hope Sandoval & the Warm Inventions - Until the Hunter

Har under året som gått lyssnat på några singelsläpp med Hope och har ju tidigare också uppskattat hennes röst i Mazzy Star. Gillade singlarna men det var först sent på året jag tog mig tid att lyssna på hela albumet. De som lyssnat på Sandovals stämma tidigare vet att det inte direkt är något fartfyllt att vänta men för de, som jag, som uppskattar den drömska, vackra och mörka stämning som hon målar upp är detta en riktigt pärla.

Dylan LeBlanc - Cautionary tale

Dylan var ett namn på mångas läppar under 2016. Kanske inte just Dylan LeBlanc även om det kanske borde vara. Har tidigare uppskattat LeBlanc men då mest "låtvis". Hade inga förväntningar på "Cautionary tale" men när jag sent omsider lyssnade på den så fick jag ett av årets bästa americana-album.

Eftersom det har blivit en hel del tv-tittande i år så upptäcks en del musik via de serier jag följer och därför la jag till ytterligare en kategori för årets bästa. 

Nämligen Årets tv. Kolla fliken Film & TV här på sidan. Detta gäller då inte musiken i dessa serier utan hela upplevelsen, men musiken är ju en viktig del av denna.