Hade egentligen bara tänkt skriva "Tack som Fan!"
Hur ska man beskriva det här? Med ett ord: Mäktigt!
Med lite fler: Att gå på en konsert där man vet att det är den sista gången man ser ett band man följt, älskat, beundrat och förundrats över i mer än 25 år är en väldigt speciell känsla. Samtidigt som det är sorgligt så är man oerhört glad att man är där. Jag är inte dummare än att jag förstår att hypen, uppsnacket och all medial bevakning är en del av en skickligt utförd marknadsföring, men med tanke på bandets historia, integritet och att de faktiskt brukar mena vad de säger, så tror jag att detta är ett avsked. Jocke och de övriga kommer förstås att fortsätta göra musik i olika former och det ska bli spännande att se vad det kan ge.
Fredagens spelning börjar faktiskt inte så överväldigande som jag tänkt mig och några låtar in undrar man över det stundvisa burkiga ljudet och var den där hitkavalkaden blev av. Det rättar dock till sig och det fullsatta Tele2 gungar, skrattar, klappar, sjunger och gråter. För nog är det fukt i ögonvrån och klump i halsen under både "Utan dina andetag", "Sverige" och "Mannen i den vita hatten". I några pauser tystnar Jocke helt och tar välförtjänt emot arenans högljudda hyllningar. Får höra hits som "Musik nonstop", "Kärleken väntar", egna favoritlåten "Den döda vinkeln" och naturligtvis "747" men saknar ju ändå massor med andra favoriter och hade gärna stannat kvar i ett par, tre timmar till. En extra personlig bonus var också att vår äldste son var på plats, gjorde Kent-debut. Inte världens bästa tillfälle att upptäcka ett band kan tyckas men ett ypperligt sådant för att upptäcka kärleken till den levande musiken och vad ett gäng e-tuna pojkar kan utföra och också betyda för så många.
Ett mäktigt, vackert och värdigt avslut.
Kent, tack! Ni blev definitivt inte som dom andra men däremot lika unika som alla andra. En era går i graven men musiken lever vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar