För inte så länge sedan höjde jag Hurula till skyarna för sitt formidabla framträdande. Att jämföra honom med Håkan Hellström kanske inte är rättvist eller ens bör göras, men om Hurula är en av de bästa svenska live-akterna som finns just nu så är Håkan det mål som alla andra bör sträva mot.
Ska kolla in Kent nästa helg, en helt annan typ av musik och konsertupplevelse och ett avsked. Kent och Jocke Berg är musikmakare av yppersta kvalitet, Håkan likaså, men skillnaden mellan dessa akter är att Håkan lever och andas liveframträdanden, det känns som om det är hans enda näringsämne. Jag hoppas att det aldrig kommer att vara över för dig Håkan.
Vi landar mitt i på spåret, där nästan hela den superproffsiga Augustifamiljen och fredagens På spåret-artist LaGaylia Frazier drar igång det hela tillsammans med en, som vanligt, inspirerad och inspirerande Håkan.
Det är fullt ös från start till mål med avbrott för underhållande mellansnack och vackra ballader, skratt, lycka och väldigt känslosamt. Speciellt när Mamma Hellström får ta plats brevid sonen på scenen.
Det enda som skaver och stör lite grand, och det kanske är en högst personlig smakdetalj, är nämnda LaGaylia. Hennes röst må vara ett fantastisk instrument, men likt en Yngwie Malmsteen så hjälper det inte hur perfekt och kompetent det utförs. Jag tycker rösten stör mer än den höjer låtarna där den medverkar.
Bättre vore då att utnyttja fantastiska Amanda Bergman, som också gästar i ett par spår under kvällen, mer.
Hur som helst går man från globen med ett lyckligt leende, medveten om att man än en gång sett en unik artist i mycket bra form. Sen kan man ju, hur nu det ska gå till, tro när man går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar