Det börjar ganska tveksamt. Inget vidare ljud och inte direkt några favoritlåtar. Det är först i fjärde låten, klassikern "I will follow" som första rysningen infinner sig. Hade tänkt mig en hyfsad nostalgikväll i goda vänners lag där några av bandets alla hits skulle spelas. Det blev något mycket mer. En fantastisk show, skratt, pastor Bono´s predikan, en visuell och ljudmässig upplevelse, fantastisk sång och till och med lite tårar.
Trodde inte att bandet var mäktiga detta efter 35 år på världens alla scener.
Efter "Dublin-sviten" med "Iris", "Cedarwood road" och en avskalad version av "Sunday bloody sunday" ser jag många fuktiga ögon omkring mig i Globen. Att världsförbättraren Bono och hans ständiga vapendragare, Adam, Larry och The Edge lyckas väva in så mycket känslor och så mycket av det som händer runt omkring oss idag i både sina gamla och nya klassiker är bara det beundransvärt. Höjdpunkten av detta är med det enkla ordbytet i textraden "One man washed up on an empty beach", där "Man" byts mot "Boy".
Engagemanget som sångaren både kritiserats och till och med hånats för, är
äkta så låt honom predika, för om någon kan det så är det pastor Paul Bono Hewson! Jag kommer att lyssna och en hel värld borde lyssna.
Vi får ju, förutom känslofyllda tankeställare också en hel del hits som fortfarande låter fantastiska. Med ovan nämnt kan ni kanske föreställa er vad låtar som "With or without you", "Where the streets have no name" och "One" framkallar för nivå av ståpäls en sådan här kväll och faktum är att en hel del av de nya låtarna också håller mycket bra.
Sitter nu och är lite smått avundsjuk på min gode vän som för säkerhets skull skaffade biljetter till alla fyra Stockholmsspelningar, men det är du värd Mattias!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar