Bruce Springsteen - Friends Arena 11 maj

Går i nån sorts dagen efter-koma. Det intogs förvisso lite rusdrycker i goda vänners sällskap innan konserten, men inte i den mängd så att det påverkar ovan nämnda koma. Nej, det är den från scenen fullständiga urladdning jag bevittnade. Som Springsteen-konsert-novis var det en upplevelse att se den förmodligen hårdast arbetande mannen i branchen. Jag skriver förmodligen, men det är garanterat den hårdast arbetande 63-åriningen. 30 låtar, 30 hits, över 3 timmars show, spelglädje och känslor och däremellan ytterst korta pauser. Var själv rätt mör efter det stillasittande platsen högt upp på Friends kortsida krävde, men hur mör är då kvällens huvudperson efter en sådan här kväll kan man fråga sig?
Jag har alltid tyckt Bruce har varit bra, men har aldrig varit ett "die hard-fan", men när man hör det pärlband av hits, inklusive hela "Born in the USA" från början till slut, så får man kanske börja inse att hans musik betytt och betyder mer än man tror.
Ändå får vi inte höra varken "The River", "Hungry Heart", "My City of Ruins" mfl mfl.
Men... Trots alla hits, trots den enorma spelglädjen, trots den värme och genuina kärlek Pastor Bruce och hans band visar och känner för sin publik, så är jag avundsjuk att jag inte själv känner samma lycka och eufori som de som köat i dagar och står längst fram vid scenen. Jag kommer nog aldrig till den "Bruce-nivån" men jag nöjer mig gott med att ha fått en mycket bra show från en av de största.
Bäst? "Spirit in the Night", "Born to Run" (såklart), den lite mindre polerade versionen av "Cover me" och "Badlands" och...och...hmm när kommer han nästa gång?