Karl Fredrik - igen

Så damp den ner i brevlådan. Karl Fredriks, som jag skrev om för några inlägg sedan, debutplatta "Ingenstans man". Den har inte så mycket med Beatles "Nowhere man" att göra, men på en platta som jag vid en första genomlyssning tyckte var lite ojämn, hör jag lite Kent, lite Eldkvarn, lite Jonathan Johansson kanske en gnuta Winnerbäck och som tidigare nämnt, fransmännen i Noir Desir. När jag lyssnar lite till så gör plattan det som utmärker en bra sådan, nämligen växer. Trots alla ovan nämnda liknelser så har den något eget och framförallt en knippe bra låtar som dessutom framförs med det som jag tycker skiljer "riktiga" artister och musiker från "idol-produkter", känsla. Tror och hoppas att vi kommer att få höra betydligt mer av Karl Fredrik.