The National - Cirkus 1:a Mars

En otacksam uppgift har hon. Sharon Van Ettens personliga låtar vinner helt klart på att de har hörts förut. Om man, som jag inte är inlyssnad blir det mest en transportsträcka i väntan på huvudakten. Hon inleder konsertkvällen och får nästan 40 minuter. Vill gärna gilla det mer och kommer säkert att göra det efter lite mer lyssnande hemma på kammaren, men på Cirkus blir det tyvärr bara seegt.

"I'm the supercool leadsinger" säger Matt Berninger ironiskt när han i mellansnacket tjafsar med Dessner-bröderna, som i sin tur tycker att Matt passar perfekt på just Cirkus, och kanske då inte direkt tänker på hans sångförmåga. Att Berninger sedan faktiskt är rätt cool kan nog alla de som hälsade på, kramade och klappade på honom i hans, till "sladdmannens" förtret, långa publikutflykter. De planlösa och lite fylleraglande stegen sångaren tar tillsammans med det ständiga vinsippandet på scenen må vara en väl inövad akt, men det tycks ha blivit hans speciella kännetecken. Vet inte hur mycket vin han får i sig varje kväll på en lång turné men jag hoppas att det inte är alltför mycket. Vill gärna ha fler högkvalitativa album och spelningar från bandet.

Redan i inledande "Runaway" så kryper välbehagsrysningarna uppför ryggraden och de fortsätter nästan konstant genom hela spelningen. Läste dåliga recensioner från spelningen i Lund, men på Cirkus känns bandet supertight och inspirerat. Den knäckande öppningen med nämda "Runaway", "Anyone´s Ghost", "Brainy" och "Bloodbuzz Ohio" känns som svår att överträffa, men pärlorna bara fortsätter att radas upp. Efter "Slow show", "Squalor Victoria", "Afraid of everyone", "Conversation 16", "Little Faith", "Lit up","Sorrow", "Abel", "All the wine","Wasp nest" och "England" så avslutas det ordinarie setet med "Fake empire". Jag skulle då ha kunnat gått därifrån nöjd. Bandet kommer tillbaka för extranummer och efter lågmälda "About today" öser de loss i "Mr November" där Berninger ger sig ut på den tidigare nämnda långa publikutflykten. Ett halvt varv inne på Cirkus, klättrandes och kramandes och ändå lyckas framföra låten. Bara det är beundransvärt, eller kanske "supercool". När man tittar på The Nationals turnéplan så inser man att de är ganska upptagna killar och att de kan leverera som de gör en vanlig tisdagskväll i mars i kalla Sverige gör hela grejen ännu mer beundransvärd. När de sedan avslutar med en helakustisk allsång till "Vanderlyle crybaby geeks" där hela publiken och även Sharon Van Etten deltar så är man rätt så lycklig att man fick tag i en biljett och man vill bara höra mer. Det finns inte längre så många "nya" band som fyller jättearenor och inte för att jag direkt längtar efter att The National ska spela på just sådana, men fortsätter de så här så är det nog oundvikligt.