Bästa Låtarna - Del 25

Månadens tillskott i the neverending bästa-lista. Färdigblandat för er (och min skull). Håll till godo.

Spellista:

Donovan - Superlungs my Supergirl

Vid besök på den förträffliga This is pop-bloggen och en titt i en av de välkomponerade spellistorna där så blev jag påmind om Donovans "Superlungs my Supergirl". Superbra helt enkelt!

The Jon Spencer Blues Explosion - Wail

Hmm, undrar var de tog vägen. Jon och hans Blues Explosion och Boss Hog var ett tag coolast. "Wail" är en personlig favorit från mannens repertoir.

Jeff Buckley - Everyone wants you
Det där med att döda hjältar gör dig inte besviken, är väl ett epitet som passar väl in på Jeff Buckley. Hans för tidiga bortgång och det faktum att hans far också platsar bland ovan nämnda hjältar har nog byggt på myten om honom och kanske kvaliteten på hans material också. Sorligt men sant är iallafall att man inte kan låta bli att undra vilka ytterligare mästerverk som skulle ha kunnat komma från hans penna. "Everyone.." är en av mina absoluta favoriter med mannen.

Oasis - Live Forever

Ett tag var de störst, alla kategorier. Själv hakade jag på redan när det började att hypas som värstom dessa kaxiga mancunians. Såg också deras första Sverigespelning i ett tält på Hultsfred. Kan inte säga att jag då tyckte att de hade potentialen att bli det gigantiska arenarockband som de sedan blev. De var kaxiga, ingen tvekan om det, och de spelade högt, nästan för högt. De två efterföljande plattorna bevisade dock att de hade på de stora scenerna att göra och jag gillade dem verkligen. Sedan gick det utför. Dels tror jag att jag lyssnade sönder de bra plattorna dels så sänktes kvaliteten betydligt på platta tre och framåt. Ett tag kunde jag inte alls lyssna på dem på grund av detta. När man, så här lite senare, åter tar fram "Definitly Maybe" och "What´s the story Morning Glory" så håller de faktiskt fortfarande. Att sedan Liam nu för tiden kallar Noel för en tönt och hävdar att hans nya band (vad det nu heter) är bättre än Oasis, får man väl ta med en nypa salt, men det har ju ett visst underhållningsvärde. 

Sade - Jezebel

Kallade henne nyligen för "drottningen av jazzpop" och det ska bli intressant och se hur hon klarar av att leverera de intima, lite sorgsna låtarna i en lokal som Globen nästa år. Att se henne på en liten klubb hade ju varit att föredra men får hoppas att 8:e raden på parkett ger en hyfsad känsla. "Jezebel" är en av favoriterna från första plattan som faktiskt känns tidlös när man lyssnar på den idag.

The Walkabouts - Rebecca Wild

Det unika med Walkabouts är att det spelar egentligen inte någon roll vem av Chris eller Carla som sjunger, de gör det lika bra båda två. Detta trots, eller tack vare, att de har ganska olika röster, Chris den lite råare och Carla den vänare. En tredje ytterligare dimension är att det dessutom låter förträffligt när de sjunger tillsammans. "Rebecca Wild" är en av många bra från plattan Devils Road. 

Thin Lizzy - Dancing in the Moonlight

När vi ändå snackar om döda hjältar. Phil Lynott och hans Thin Lizzy är väl mest ihågkomna som ett av de stora heavy metal/hårdrocksbanden, en genre som de behärskade bättre än de flesta, men Lynott hade betydligt fler strängar på sin lyra. "Dancing in the Moonlight" är ju en klockren pop-pärla (med sax och allt..) som man alltid blir lika glad när man hör.

The Walkman - Laundry Days

Den här "gitarr-springaren" till låt vet jag inte riktigt hur jag kom över men det var i en period när det inhandlades skivor som värst. "Laundry Days" går man och nynnar på en hel dag efter att man har hört den.

Union Carbide Productions - Golden Age

Ebbot är väl det närmaste vi har en riktig rockstjärna här i Sverige, åtminstone när inte Thåström gör så mycket väsen av sig längre. Plattan From Influence to Ignorance var det första jag hörde och köpte med Ebbot på sång. "Golden Age" är väl kanske den låt som mest liknar det som sedan skulle bli The Soundtrack Of Our Lives och det som skulle bli ett av Sveriges genom tiderna bästa band och liveakt.

The Kinks - Waterloo Sunset

Man pratar ofta om Beatles och Stones, ibland kanske man nämner The Who, men man glömmer ofta bort vilken låtskatt The Kinks har skapat. För att sticka ut hakan lite så skulle jag också vilja säga att Ray Davies är den enda från dessa fyra nämnda giganter som fortfarande gör intressant musik. Och "Waterloo Sunset" kan man bara inte tycka illa om. 

Baby Huey & The Babysitters - Hard times
Ja, ni känner igen den om ni har lyssnat på John Legends senaste eller om ni möjligen har hört Curtis Mayfields förträffliga version. När jag tidigare pratade om Legend & The Roots här på bloggen så tipsade exmoosen om låtens original med just Baby Huey, och reflekterade också över det, inte alltför, tuffa bandnamnet. Trodde själv att det var mr Mayfield som gjort originalet, men det spelar egentligen ingen roll, båda versionerna är mycket bra eller egentligen alla tre. Låten kan avnjutas från samlingen What it is - Funky Soul and Rare Grooves, där det går att hitta många pärlor.

Hoppsan! Det blev visst elva låtar av bara farten den här gången. Hoppas att ni inte tar illa upp.

Bästa Listan på Spotify är naturligtvis påfylld med dessa.