Neverending story

Nej, jag tänkte inte skriva om Limahl utan om den oändliga historien om SJ:s problem. Med andra ord...and now something completely different. Som luttrad pendlare så vet man att det är ett äventyr att resa med SJ. När rimfrosten drabbar vårt vackra land så brukar problemen hopa sig för den gamle vännen. Årets vinter har ju som de flesta vet drabbat vår käre (nåja) vän extra hårt. Pendlare är ett tåligt släkte och under mina år som arbetspendlare har jag varit med om de mest udda ursäkter och förklaringar. I tisdags drabbades jag och mina medresenärer och för att inte tala om viltbeståndet, extra mycket.

Det hela började vid lunchtid då jag skulle ta 12.06-tåget till ett möte. Detta tåg skulle vara framme ungefär en timme senare och av skadan vis kontrollerade jag både nät och stationsskyltar strax innan tåget skulle gå och det såg ut som att det den här gången verkligen skulle kunna avgå i tid. När jag sedan traskar upp för att borda nämnda tåg så visar det sig vara inställt på grund av en älgolycka. Resultat: ersättningsbuss och försenad till mötet. Senare på eftermiddagen skulle jag försöka mig på att åter använda mig av statens järnvägar och kliver, förvånad, på ett tåg som faktiskt lämnar huvudstaden i tid! Men, säg den glädje som varar...Efter ca 10 minuters färd tvärstannar tåget och strax förkunnar föraren att det tydligen är rökutveckling i en av vagnarna! Följden blir naturligtvis ett stillastående tåg som måste undersökas, passagerare måste flyttas till andra vagnar och defekta vagnar kopplas bort. Tidsåtgång för detta, 40 minuter. Som den luttrade pendlare man tror man är så tycker man att det ändå är ganska snabbt jobbat och innerst inne tänker en liten röst att "nu kan väl ändå inget mer hända idag". Resan flyter därefter på. Ända till näst sista stoppet vill säga. En påtagligt ursäktande och mild röst ropar ut att tåget före det vi sitter på har drabbats av en älgolycka. Den här gången är det inte en älg, inte två, utan hela tre stycken (!) som fått bita i gräset, eller snarare rälsen. Följd denna gång: eftersom (den vältrafikerade) sträckan så fiffigt bara har enkelspår, naturligtvis mer väntan.

Ombord tåget är stämningen trots uppgivenheten ändå god och det diskuteras om man ska kliva av och ringa in hämtning och det diskuteras också om de stackars sörmlandsjägarna, vars kvot bara blir mindre och mindre. När så äntligen tågpersonalen meddelar att spåret är fritt för infart till slutdestinationen för de flesta, andas man ut. Men återigen, på denna sträckan ska man aldrig ropa hej. Någon eller några minuter innan målet så stannar återigen det prövade tågsetet och dess passagerare, denna gången mitt ute i skogen utan möjlighet för eventuella upphämtande, oroliga anhöriga, att ta sig fram till tåget. Denna gång visar det sig att den information personalen ombord har fått angående det framförvarande trasiga tåget varit felaktig och det står alltså kvar! Man undrar ju då i sitt stilla sinne hur informationsutbytet har gått till.

-Är tåget borta från spåret?

-Ja, nästan.

-Bra då kör vi.

Eller,

-Är det fritt spår?

-Nej det står fortfarande kvar.

-Ok då chansar vi och kör ändå.

Eller,

-Goddag yxskaft!

-Blå

Alla alternativen verkar tillämpliga. Inte På spåret direkt.

SJ featuring Banverket - Serviceföretag i världsklass....