Fascinationen för Metal

Det verkar som om en ny metal-våg är på väg. Inte bara med tanke på Heaven & Hells skivsläpp nyligen (Dio och Sabbath-gubbarna) utan också för att en del av indierock/pop-etablissemanget som själva gör en helt annan typ av musik verkar, precis som jag själv, varit uppvuxen med hårdrock och heavy metal. Att folkrockarnas superband Monsters of Folk kliver ut på scenen i full Kiss-mundering, se här, är bara ett tecken. Det finns flera.

Läste just en artikel i förträffliga magasinet Word om Dan Smith, en kille som just givit ut en bok med bara namn på metall-band! Gissa hur många han fick ihop? 5000? 10000? Nej, rätt svar är 51000? Man kan ju ifrågasätta det vettiga i att ge ut en sådan bok, som förmodligen också blev inaktuell samma dag den släpptes, men 51000 band som sysslar eller har sysslat med denna musikgenre är en otrolig siffra! Just fascinationen för denna musikgenre tror jag beror på att till skillnad från många andra musikstilar så är också metallen ett skådespel, en akt som gör något mer än bara spelar musik. Innerst inne, vilken pop-och rockintresserad kille (eller tjej?) skulle inte ha velat prova på att spela bas/gitarr på en jätteyxa iförd skräckinjagande smink, sprutandes eld eller blod inför tiotusentals skrikande fans? Nu när jag inte själv dessa drömmar, men gjorde det kanske i de tidiga tonåren då detta var det häftigaste man kunde tänka sig. En annan del av min fascination var förmågan att växla mellan stenhårt och de mjukare balladerna. Ett tag gick det tretton på dussinet av rock-balladsamlingar men jag lägger ändå med min version av "hårdamjukalåtar" (Spotify-länk). De flesta är faktiskt fortfarande riktigt bra, en del lite "cheezy" men det ska ju en hårdrocksballad vara ; ). Återkommer så småningom med en hårdare spellista.