För länge länge sedan i en värld där indiepopen regerade och band dök upp, hypades och försvann lika fort. När band som Oasis, Blur, Suede, Belly, Inspiral Carpets, Happy Mondays, Ride och Stone Roses var kungar och drottningar, inte bara på de brittiska öarna men också här. De lokala motsvarigheterna hette This Perfect Day, Wannadies, Easy och Popsicle. 

Lyssnade själv på alla dessa band och de svenska favoriterna var Wannadies och Popsicle. Andreas Mattsson var frontfigur i Popsicle men inte den i bandet som så uppmärksammat önskade livet ur dansbandet Arvingarna vid en grammisgala. Popsicle var inspirerade av brittiska Shoegazeband som My Bloody Valentine och Ride, men de hade också alltid ett eget sound och framför allt, de hade melodier.

Just melodierna är en del som Mattson fortfarande är mycket duktig på. Sen är det ju den där rösten. Den innehåller både känsla och ett sorts vemod. Just detta vemod passar alldeles ypperligt när Mattsson nu sjunger på svenska. Det kanske inte är många som skulle dra paralleller mellan Popsicle och Bo Kaspers Orkester, men Mattssons soloäventyr har onekligen beröringspunkter med Orkestern. En artist som verkligen har mognat med värdighet.


Lyssna på Solnedgången: https://open.spotify.com/album/5CHBW0SYkC5iTVAWOKj2wf


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bottom Ad [Post Page]