Pang! Kan en ångvält vara knivskarp?

Känner mig helt överkörd av det vassaste jag sett på en scen på mycket länge!

Efter inledande Les Big Byrd, Jocke Åhlunds (sido?)projekt, och det vackra men för en tisdagskväll, lite sega framträdandet, intar Robert Hurula och hans tighta band scenen och kör över oss fullständigt från första stund med "Ont som jag". Bandet radar sedan upp blivande  svenska rockklassiker en efter en med larmande gitarrer, en grym trummis och basist och ovanpå det Hurulas karaktäristiska röst. Det är punk, det är pop, det är rock. Jag ser och hör Thåström, Hellström, Broder Daniel och små bitar av Jocke Berg i Hurula, samtidigt som det är eget och framfört med en energi och självklarhet som jag bara sett i de unga versionerna av ovan nämnda artister. Fortsätter Robert Hurula så här så har han också en lika lång och framgångsrik karriär  som dessa. 

Andra gången på kort tid nu som jag lämnar den förträffliga Vasateatern mycket nöjd. Denna gången med ett löjligt brett leende.

Måste också nämna mr Åhlund, en riktig rockstjärna, som trots en inte helt lyckad spelning (och roll) som förband, alltid lämnar ett avtryck och lyckas ändå imponera med sista låten "Vi borde prata men det är för sent"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bottom Ad [Post Page]