Årets album 2017.
En utdöende kategori? Det handlar ju mest om låtar. Året som gick har konkurrensen för musiklyssnandet varit stort, ljudböcker och tv-serier har
genom sin lättillgänglighet och kvalitet skjutit tillbaka musiklyssnandets position.
Jag har ändå dristat mig till att sätta ihop en lista över förra årets bästa album. Senare än någonsin och årsbästa-hysterin har väl lagt sig, men jag ville ändå
ha en logg över just mina favoriter, och kanske hittar ni några pärlor också.
Som vanligt är det "dagsformen" som avgör vilket album som jag anser vara bäst. Nu när jag skriver ser listan ut så här. En annan dag kan det ha ändrats drastiskt. En slående skillnad mot förra året är att de svenska artisterna lyser med sin frånvaro.

Nedräkningen börjar med:

Afghan Whigs och Greg Dulli har väl egentligen aldrig varit borta men 2014-års "Do the Beast" var som en gigantisk comeback och det var nog många med mig som fick upp ögon och öron på nytt för bandet. "In Spades" är mer av samma vara. Spänningen, det mörka blandat med det hårda och ibland mjuka blir vackert och mycket lyssningsbart. Ett band man skulle vilja se live.

Kontrasten till Afghan Whigs blir monumental ett snäpp högre på denna lista. Los Colognes är trallvänlig pop av bästa märke. Låtar som "Molly B Good" och "Flying Apart" sätter sig direkt och man vill genast höra resten av albumet. Ett gott betyg.

Tricky var en mycket central figur när 90-talets trip-hop var som störst och namn som Portishead och Massive Attack var de stora. Med "Ununiform" håller han genren vid liv och förnyar och fräschar upp den. Gillar verkligen det där filmiskt mörka och sorgsna som kännetecknar hela genren.

Dan Boeckner speciella, lite kaxiga röst har följt med under några år nu och det är alltid välgjort och medryckande.

11. Slowdive - Slowdive
Slowdive fanns med i bakgrunden då, under 90-talet. De var dock inget direkt favoritband utan bara ett av många hyggliga indie-band som dök upp. Att de 2017 gör comeback med något som är det bästa de gjort, var högst otippat och väldigt ovanligt. Det handlar förstås mest om en låt, ni har säkert hört den. "Sugar for the pill" är helt fantastisk, vilket inte minst min kommande låtlista visar, men ge även resten av albumet en chans.

Ola Toivonen får ursäkta men det här är årets comeback, alla kategorier.
Låtar: Sugar for the pill, Sugar for the pill, Sugar for the pill

Årets retrosoul. Fantastiskt album som både låter retro, gammal klassiker och nytt på en gång. Med lite fler lyssningar kanske Curtis hade klättrat på denna lista. Låtar: On and on, Need your love

Hur beskriver man kanadensarna i TRAA? Indiefolkcountry med känsla och melodier kanske. Ett album som växer med melodier man kommer ihåg.
Låtar: Bad Luck Again, Brother, White Lights

Finns som vanligt med på min årsbästa lista. De brukar göra det varje år de släpper ett album. Tycker att de med de låtarna och den talangen borde
vara ett "hushållsnamn". Kanske det är falsettsången man har svårt för, kanske spelas de för lite eller marknadsför sig för dåligt. Hur som helst
så är det hittills alltid högsta kvalitet när de levererar nytt alster.
Favoritlåt: Love is love

För mig har Tennis varit ett av de där banden som man återkommer till när man hör någon av deras låtar och förundras över hur jäkla bra just den låten är. Att sen lyckas fylla ett helt album med sådana låtar har sedan blivit svårt. "Yours Conditionally" är väl inte heller det helgjutet, men närapå.
Låtar: Modern Woman, Ladie's don´t play guitar

The Nashville Sound var en av de få album jag faktiskt skrev om förra året och profetian i juli höll. Plattan är med på listan och det högst välförtjänt.
Får fortfarande rysningar av den där textraden...
Låtar: Cumberland Gap, White Man´s World

Misstänker att flera har missat denna pärla. Kanske beror det på att bandnamnet får, åtminstone mig, att associera till något
bortglömt 80-tals metal eller punkband. Inget ont om dessa genrer för övrigt, men det är inte där RKCC hör hemma. Om bandet ska genrebestämmas
så ligger de i närheten av Kurt Vile/War on Drugs-stilen, med ibland bombastiska ljudmattor och ibland lite stillsammare alster. Allt 
fastnar inte omedelbart men det växer. 
Låtexempel: Television Teeth, Sad magic

The XX blev beskyllda för att vara tråkiga och överskattade från mer än ett håll, medan andra hyllade dem reservationslöst. Jag tillhör den senare kategorien.
Vackert och välgjort med värme och speciella röster. Tror att detta band kommer att finnas med även när man om en 30-40 år gör listor över de bästa.
Låtar: I dare you, On Hold, Say something loving

3. Luke Sital-Singh - Time is a riddle


Luke skulle väl kunna klassas som en singersongwriter med soul och en sådan med mycket hög kvalitet. De uttalade influenserna Damian Rice och Ryan Adams kan höras om man lyssnar noga, men framförallt har han ett eget uttryck och röst. Har under flera år haft hans låtar med på månadslistor, men 2017:s "Time is a riddle" är den där fullträffen som kanske blir ett genombrott för en betydligt större publik. Gillar man artister som de ovan nämnda samt sådana  som Tom Odell och Tom McRae och kanske en gnutta Jackson Browne, så är detta mumma. 
Låtar: Still, Oh my god, Rough Diamond Falls

2. The National - Sleep well beast

Som samtida favoritband är Ohio/New York-bandet fortfarande ohotad etta. När de med "Sleep well beast" går ner i tempo, eller kanske snarare utelämnar den så signifikativa pulsen i trummorna i flera låtar, tycker jag att de inte riktigt når upp till tidigare höjder. Dessa är ju dock, i min bok, skyhöga så man får väl säga att efter album som "Alligator", "Boxer", "High Violet" och "Trouble will find me" så borde nån sorts dip komma. Samtidigt så inser jag att jag inte alls har lyssnat lika mycket på "Sleep well beast" som de tidigare och känner också att den har kvalitet nog att fortfarande växa. Den når därför ända till silverplatsen.
Låtar: Karen at the liquer store, The system only dreams in total darkness

1. The War on Drugs - A deeper understanding

De har varit nära tidigare men nu var det dags. Årets bästa 2017 är "A deeper understanding". Anledningarna är många, svepande och storslaget samtidigt som det är lättlyssnat och trallvänligt. Sorgset men ändå glädjegivande. Melodier som ger rysningar även efter den femtionde spelningen. Adam Granduciel har egentligen inte en särskilt unik eller ovanligt skicklig sångröst, men vad han däremot har blivit en mästare på är att baka ihop den med sina vackra melodier och att göra det med en osviklig
känsla.
Låtar: Pain, Holding on, Strangest Thing

Låtlista och TV-lista dyker upp snart.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bottom Ad [Post Page]