Ingen hyfsat intresserad av svensk pop o rock har väl undgått rapporterna om
Kents sista aktiva år. Nu är ju jag ett fan av bandet och fångar kanske upp det lättare, men jag måste ändå imponeras av vilken genomslagskraft deras meddelande fick i media. Ett meddelande kryddat med en sedvanligt snygg video plus en ny singel gör att bandet syns i varenda tidning och i varenda flöde i sociala medier. 

Ett nytt album väntar och en avslutande tack och farväl-turné är det som återstår av bandets existens.
När biljetterna släpps nu på lördag gäller det förmodligen att vara blixtsnabb, de lär gå åt som smör. Lite synd att turnén inte påbörjas förrän i höst och avslutas så sent som i december. Inte minst med tanke på vilka skaror som skulle kunnat vallfärda till större utomhusarenor, och även med tanke på att ett stopp i hemstaden Eskilstuna då kunde möjliggjorts. Misstänker att det kommer att flöda av känslor och tårar på Tele2 den 17:e december.

Som Eskilstuna-bo har jag sett dem på alla möjliga ställen, främst när de besökt hemstaden förstås, men också på andra platser. (Den vita konserten, Lollipop, Karlskrona etc..) För mig som verkligen älskar musik och ständigt letar ny spännande sådan är det ovanligt att se ett och samma band så många gånger, men de har alltid levererat, aldrig varit sämre än bra och alltid har det infunnit sig välbehagsrysningar. 
Vilken som varit bäst? Tja, alla har haft sina ljuspunkter. Vilsta mid-nineties? Tja kanske. Bland världsstjärnor på Lollipop? Varför inte? Den vita? Ja, mäktig inramning. Sundbyholm? Total glädje. Strömsholmen? En viss Håkan som "förband"(!)

Skivorna då? Det är en märklig känsla när ett lokalt band släpper skiva efter skiva och både kritiker och publik unisont hyllar dem. Något man trodde man gillade sådär lite för sig själv, dels för att det faktiskt var bra men också en hel del för att man kom från samma stad och kände igen platser och känslor från Jockes texter. Det tjatas alltid om Eskilstuna när man skriver om Kent, så även i denna text, men att de kommer från just en sån där lite halvtrist småstad och även beskriver det så bra i sin musik, är nog den där
ingrediensen som gjorde att så många tog dem till sitt hjärta. Likt konserterna kan man inte plocka ut en favorit bland skivorna. Sviten Kent, Verkligen, Isola, Hagnesta Hill är lika svårlagen som sviten Vapen & Ammunition, Du & Jag Döden och Tillbaka till samtiden. 
Tycker väldigt mycket om B-sidor 95-00 också och de senaste fyra, Röd, En plats i solen, Jag är inte rädd för mörkret och Tigerdrottningen står upp bra mot vilket annat band som helst men jämfört med de sju första så har de inte fastnat lika hårt hos mig.

När man radar upp alla album så här och när man sedan går in och kollar på dess låtlistor, lägger till hur bandet hanterat sin karriär, både estetiskt och imagemässigt så tror jag att man lugnt, och väldigt sorgset, kan säga att vi aldrig har haft eller kommer att få ett band som Kent igen. Det diskuterades för länge sedan om inte Lundells "Öppna landskap" skulle bli den nya nationalsången, kanske en ny diskussion om "Du gamla du fria" ska bytas ut mot "Sverige" bör tas upp?

Unika, älskade och snart väldigt saknade. Det blev inte Musik non-stop men tack som fan för allt!

Bandet meddelar också att en Greatest Hits-album kommer att släppas, men hur ska det gå till? En box? Antar att det då kommer att basera sig på försäljningssiffror för jag tror att varje Kent-fan har sina egna personliga favoriter. 

Här är min Kent-greatest hits, so far (dvs allt med bandet).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bottom Ad [Post Page]