Ingen hyfsat intresserad av svensk pop o rock har väl undgått rapporterna om
Kents sista aktiva Ã¥r. Nu är ju jag ett fan av bandet och fÃ¥ngar kanske upp det lättare, men jag mÃ¥ste ändÃ¥ imponeras av vilken genomslagskraft deras meddelande fick i media. Ett meddelande kryddat med en sedvanligt snygg video plus en ny singel gör att bandet syns i varenda tidning och i varenda flöde i sociala medier. 

Ett nytt album väntar och en avslutande tack och farväl-turné är det som Ã¥terstÃ¥r av bandets existens.
När biljetterna släpps nu pÃ¥ lördag gäller det förmodligen att vara blixtsnabb, de lär gÃ¥ Ã¥t som smör. Lite synd att turnén inte pÃ¥börjas förrän i höst och avslutas sÃ¥ sent som i december. Inte minst med tanke pÃ¥ vilka skaror som skulle kunnat vallfärda till större utomhusarenor, och även med tanke pÃ¥ att ett stopp i hemstaden Eskilstuna dÃ¥ kunde möjliggjorts. Misstänker att det kommer att flöda av känslor och tÃ¥rar pÃ¥ Tele2 den 17:e december.

Som Eskilstuna-bo har jag sett dem pÃ¥ alla möjliga ställen, främst när de besökt hemstaden förstÃ¥s, men ocksÃ¥ pÃ¥ andra platser. (Den vita konserten, Lollipop, Karlskrona etc..) För mig som verkligen älskar musik och ständigt letar ny spännande sÃ¥dan är det ovanligt att se ett och samma band sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger, men de har alltid levererat, aldrig varit sämre än bra och alltid har det infunnit sig välbehagsrysningar. 
Vilken som varit bäst? Tja, alla har haft sina ljuspunkter. Vilsta mid-nineties? Tja kanske. Bland världsstjärnor pÃ¥ Lollipop? Varför inte? Den vita? Ja, mäktig inramning. Sundbyholm? Total glädje. Strömsholmen? En viss HÃ¥kan som "förband"(!)

Skivorna dÃ¥? Det är en märklig känsla när ett lokalt band släpper skiva efter skiva och bÃ¥de kritiker och publik unisont hyllar dem. NÃ¥got man trodde man gillade sÃ¥där lite för sig själv, dels för att det faktiskt var bra men ocksÃ¥ en hel del för att man kom frÃ¥n samma stad och kände igen platser och känslor frÃ¥n Jockes texter. Det tjatas alltid om Eskilstuna när man skriver om Kent, sÃ¥ även i denna text, men att de kommer frÃ¥n just en sÃ¥n där lite halvtrist smÃ¥stad och även beskriver det sÃ¥ bra i sin musik, är nog den där
ingrediensen som gjorde att sÃ¥ mÃ¥nga tog dem till sitt hjärta. Likt konserterna kan man inte plocka ut en favorit bland skivorna. Sviten Kent, Verkligen, Isola, Hagnesta Hill är lika svÃ¥rlagen som sviten Vapen & Ammunition, Du & Jag Döden och Tillbaka till samtiden. 
Tycker väldigt mycket om B-sidor 95-00 ocksÃ¥ och de senaste fyra, Röd, En plats i solen, Jag är inte rädd för mörkret och Tigerdrottningen stÃ¥r upp bra mot vilket annat band som helst men jämfört med de sju första sÃ¥ har de inte fastnat lika hÃ¥rt hos mig.

När man radar upp alla album sÃ¥ här och när man sedan gÃ¥r in och kollar pÃ¥ dess lÃ¥tlistor, lägger till hur bandet hanterat sin karriär, bÃ¥de estetiskt och imagemässigt sÃ¥ tror jag att man lugnt, och väldigt sorgset, kan säga att vi aldrig har haft eller kommer att fÃ¥ ett band som Kent igen. Det diskuterades för länge sedan om inte Lundells "Öppna landskap" skulle bli den nya nationalsÃ¥ngen, kanske en ny diskussion om "Du gamla du fria" ska bytas ut mot "Sverige" bör tas upp?

Unika, älskade och snart väldigt saknade. Det blev inte Musik non-stop men tack som fan för allt!

Bandet meddelar ocksÃ¥ att en Greatest Hits-album kommer att släppas, men hur ska det gÃ¥ till? En box? Antar att det dÃ¥ kommer att basera sig pÃ¥ försäljningssiffror för jag tror att varje Kent-fan har sina egna personliga favoriter. 

Här är min Kent-greatest hits, so far (dvs allt med bandet).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bottom Ad [Post Page]